pyssliing

Jag vill ha en man som sjunger för mig i tv.
Jag är avundsjuk på Sofia från Arvidsjaur som har Kevin i rutan varje fredag.
Jag vill också, är det så svårt att fatta?!

Tänk om det vart annorlunda, tänk om jag inte gett av hela mig själv, tänk om det var jag som bara helt plötsligt en dag kunde sagt att det var över.
Hade livet vart lättare?

Vill inte spola tillbaka och få allt ogjort för trots allt så är det ett underbart minne. Trots allt så kan jag glädjas åt det vi hade och tänka tillbaka och le.
Däremot hade jag nog lett ännu större och ännu mer om det vi hade fanns kvar. Inte bara som en bleknande tanke långt bak i mitt inre.
Jag är inte bitter, bara lite halvt frustrerad hur det kan vara så lätt för dig att stänga av och gå din väg.. Betydde det ingenting för dig? Det som betydde allt för mig.. Det känns skit,
Hoppet är satt på att du en dag ska öppna den stängda dörren och komma tillbaka. Jag vet att vart jag än är i livet och vad jag än gör så skulle jag ge dig en chans, jag skulle släppa in dig och ge av mig själv, jag skulle ge allt. 

Jag har stängt av och jag har gått vidare.
Det är iaf vad jag låtsas som, men jag vet att innerst inne har jag inte det. Det är fortfarande jobbigt att se dig, det är fortfarande jobbigt att prata om dig, det är fortfarande jobbigt att tänka på dig, det är fortfarande jobbigt att minnas dig och det vi hade och det vi gjorde.
Men dagarna går, livet går, tiden går.. Så gör även du, för var dag är du längre och längre bort ifrån mig..



Jag vill att det ska vara du som står där i rutan på fredagskvällarna och sjunger kärlekslåtar till mig..
Dream on!